appelflicka

Här sitter jag och lyssnar på Christina Aguilera och funderar på när jag lyssnade på henne senast... Det var längesedan. Och jag tror jag vet exakt var jag var, var jag satt och vem som kom och störde mig.

Jag känner mig lite tom. Tom och ensam. Jag saknar Emi och jag önskar att jag hade kunnat skriva det där brevet till Rebecka. Jag önskar att jag och Mimmi hade setts i torsdags och bakat någonting gott och pratat lite. Jag önskar att jag inte sa vad jag sa igår.
Eller... kanske inte.
Det kanske var nyttigt att säga det. Jag vet inte riktigt. Just nu känns det bara fel, men jag sa i alla fall som det är. Det var jobbigt, men jag behövde få det ur mig. Jag vet att du är ldsen nu, men jag är också ledsen. Både på mig och på dig.

When there's no one else, look inside yourself...

Senast jag lyssnade på C.A var i skolan, för ungefär ett år sedan. jag vet inte riktigt vilket datorum just nu, men faktum är att jag har det nedskrivet. Just för ett år sedan skrev jag ner allt jag gjorde och hur det kändes och varför. Det bara behövdes. I ett och ett halft år har jag förändrats väldigt mycket. Både på bra och dåliga sätt. Men jag gillar det nog. Det är nog bra att förändras ibland - i alla fall när man förändras till något bättre, mer som sig själv.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen igår. Instängd. Väggarna rör sig närmre och närmre... Som i film ungefär. Är livet som en film?
Man tycker ju att film kan vara så överdriven. Tjejen får den snygga killen i slutet, eller så sprängs de onda. Jag har aldrig gillat förutsägbara historier, det ska inte sluta på ett vanligt sätt. Varför kan inte prinsen.. dö? Eller någonting.
Men att inte leva förutsägbart är väldrigt frustrerande. Jag har ingen koll på vad som ska ske. Jag är lite av ett kontrollfreak. Det är som att bli placerad i klassrummet. Jag avskyr att sitta i mitten (det gör nog alla, men jag har en vettig anledning ;)), och jag avskyr det för att då kan jag inte ha koll på hela klassen. Jag måste vrida på huvudet åt två håll för att kunan se dem. Ljudet strömmar in i båda öronen och jag kan inte koncentrera mig. Väggen är min vän.
Sitter jag vid väggen däremot, helst längst bak, då har jag blick utöver hela klassen. Då ser jag vad alla gör och hör vad alla säger på ett mycket bättre sätt. Mycket skönare.
Det var en mardröm att placeras i mitten.. längst fram.

I wanna say thank you, cause you make so much stronger, make me work harder, make me much wiser.

Jag tror att jag har gått mer självförtroende. Det kan ha varit efter det där på facebook, äh. Det låter ju bara för töntigt.
Jag tycker att ni är fega kräk som aldrig kan erkänna att ni gjort någonting. Ni känner inte mig, varför ska ni då få trycka ner mig? Jag tillåter det inte, och jag tänker inte ge upp.
Att jag inte pratar med er är för att jag inte har någonting att säga till er. Ni skulle ju ändå inte förstå, ni är som blockerade och kan inte ta in någonting. Bara spotta ut era ord. Ni vet vad ni gör men ni förstår inte.

Vi tjejer trodde att klassen var normal, så brukar väl klasser vara? Alla är inte vänner, någon blir lite retad osv. Men nu när vi pratat ihop oss fått höra vad de andra känner så känner man att det här är mycket större. Det är inte vanligt. Rektorn är med. Kurator. Biträdande rektor. Alla våra lärare. Alla visste att det var allvarligt utom vi, och ingen brydde sig att fråga oss om våra känslor och behov.
Tack B-M.
Du gjorde så att vi fick tala ut, och det gör dig till den bästa läraren på skolan. Det vet du också, det har vi sagt. Hoppas att det händer någonting. Det är mycket hoppas... 

Vi tänker stå upp mot er, ni ska inte få tro att ni äger oss. Ni ska inte tro att ni kan bestämma över oss, vi har också känslor, men det verkar ni inte ha förstått.
Jag vet att ni inte vågar hoppa på mig. Det enda ni vågar är att stå där i ett jävla hörn och snacka skit om mig. Ni är rädda för mig. Och det är jag glad för. Ni känner inte mig, eller hur? Tro inte att jag är förutsägbar, för som sagt är jag inte det.
Allt jag skrev på facebook står jag för. Varenda ord. Vad står ni för? Att ni taggade mig med ett töntigt ord på fotot? Kan ni verkligen komma fram till mig och se mig i ögonen, och säga precis vad ni tycker om mig. Det tror jag knappast. Vad det än är för sköld ni har på utsidan, så finns den inte på samma sätt på insidan.
Rektorn har sagt att vi ska kämpa emot er, så att ni lär er. att ni ångrar er. Men vi ska göra det på ett 'schysst' sätt. Vi får väl se... Vi tänker inte låta er.

Man märker redan en förändring, ni hoppar inte på som förut. Vi skrattar åt er i stället för att gå tysta iväg. Nu är ni inte så tuffa va?

Hejdå.