appelflicka

Varför sitter jag uppe och väntar på dig?

Det senaste dygnet har jag saknat. Jag har saknat så in i helvete.

Jag saknar villan. Jag saknar ljus. Jag saknar familj, jag saknar vänner.

Jag saknar Grönalund 08. Jag saknar 13 juli 08. Jag saknar juli 09. Jag saknar hela 2008.

Jag saknar Klara, David. Wille också. Jag saknar den där fåniga sidan KPwebben, jag saknar alla klagomål på att sidan var dålig. Jag saknar KPwebbens chatt. Jag saknar allt vi pratade om. Jag saknar Prat. Jag saknar alla mina dumma, dåliga noveller. Jag saknar alla fina kommentarer.

Jag saknar att skriva. Jag saknar att läsa. Jag saknar att ta det lugnt. Jag saknar att göra roliga saker man älskar.

Jag saknar Henke. Jag saknar allt vi hade, jag saknar den tryggheten. Jag saknar hans ord. Jag saknar våra dagar, jag saknar våra nätter (missförstå ej). Jag saknar våra samtal, jag saknar hans röst. Jag ångrar att jag gjort det jag gjort. Jag ångrar det jag sa. Jag saknar det jag sa. Jag saknar det vi sa. Betydde det inget?
Jag är ledsen för vad jag sa. Jag är ledsen för det du sa, och hoppas att du inte menar det. Jag önskar att du var min. Jag önskar att du var här.
Jag saknar att åka till dig. Jag saknar den där jävla, gröna bussen.
men jag vet inte om jag vill det igen.

Allt var så enkelt då, men nu är det så svårt. Vart ska man ta vägen när man känner sig vilsen? Vem ska man prata med när ingen är där.
Jag saknar när det var problemfritt. När ingen brydde sig. Det spelade ingen roll vem man var kompis med, vad man hade på sig. Vad man sa. Det gjorde ingenting, nästa dag var man vänner igen.

Jag vill säga att jag älskar dig Ida. Mimmi du är en vän för livet. Emi dig kommer jag aldrig glömma, dig kommer jag aldrig sluta prata med även fast jag inte har gjort det på ett tag.
Fanny du är en fin vän. Klara, jag vill inte förlora dig igen. Rebecka, vi måste ses mer. David, jag hoppas att vi kan bli vänner igen. August, jag hoppas att du fortfarande vill träffa mig.

Inte trodde jag jag det, jag förstod faktiskt inte.

Jag trodde att jag var ganska smart, att jag faktiskt förstord vad allt du sa och gjorde betydde. Men jag har tydligen helt fel.
Egentligen sa du saker som menade tvärt emot vad jag trodde. Du var arg, sur. Förbannad. Jag trodde det var så för att du fortfarande ville ha kvar mig. Speciellt förstod jag det när du sa att du saknade mig. När du fortsatte skriva hjärtan till mig. Du verkade ledsen, och jag blev ledsen för det. Jag ville aldrig såra dig, jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag ville inte att det skulle ta slut, jag ville att det skulle vara för evigt. Men det skulle inte funkat på det här sättet. Jag skulle aldrig klara det.

Du sårade mig, och jag berättade det. Men det enda du pratade om var att jag hade sårat dig. Jo, vi hade väl sårat varandra. Men det var som att du var blind för mina känslor och aldrig såg dem. Dina var viktigare och det gjorde mig ledsen.
Att säga att jag hatar dig är ingen idé, för det gör jag ju inte. Du har betytt så mycket för mig, så länge. Men jag älskar dig inte, inte längre. Men du betyder fortfarande något, jag bryr mig fortfarande om vad du gör. Vad du säger. Vem du pratar med. Fortfarande gör det mig svartsjuk när du skriver till någon annan på det sättet du brukade skriva till mig. Jag känner mig bortstött. Utanför. Jag får inte vara kvar.
Jag trodde du gjorde det för att jag hade sårat dig, men nu ser jag en annan sanning.

Du verkar inte alls ledsen. Du verkar glad. Något måste ha hänt, och jag tror att det har att göra med en annan människa. En ny jag som gör dig glad. Så snälla, ljug inte för mig och säg att du inte kalrar av att se mig längre. Skjut inte ut mig ur ditt liv. Låt mig bara vara. Jag kämpar så gott jag kan men du gör det bara svårare för mig.

Du kan radera mig från allt, men ljug inte för mig. Det är det värsta jag vet, det värsta du kan göra. jag trodde att du kände mig? Men troligen inte. Du kanske glömde mig med hjälp av den människan. Jag vill inte vet a hur, det behöver du inte berätta. Jag vill inte höra någonting.

Men snälla du, ljug inte.

Jag är väl medveten om att detta är mitt sjunde inlägg idag (om man räknar med de i natt) men jag kände att jag vill skriva någonting här. Lite allmänt, tråkigt som jag har på hjärtat.

Klockan är halv tolv och jag borde verkligen, verkligen gå och lägga mig. För en halvtimme sedan tittade jag på kvällens Gossip Girl (som gick på TV idag alltså) och det verkar inte helt hundra detta. Ha, nu ska jag försöka förklara detta så att ni fattar. Förra söndagen kollade jag och Mira i tidningen Bild och då såg jag att det stod om en händelse som hänt i Gossip Girl. Just det avsnittet jag hade sett dagen innan! Vi kallar det avsnitt 9. Det hände en grej som det stod om, och då tänkte jag att "då är ju jag i fatt det som går på TV!". Alltså måste det ha varit från avsnittet söndagen innan denna söndag vi kollade i tidningen. Alltså: Förra söndagen (då vi kollade i tidningen) måste de ha sänt avsnittet efter händelsen, som jag inte sett.
Det är komplicerat, detta.
I alla fall så tittade jag på avsnitt 10 idag, alltså det jag trodde sändes förra söndagen. Och samtidigt så spelade jag in det riktiga avsnittet Gossip Girl som går på TV. Det som gick på TV idag trodde jag var avsnitt 11. Hänger ni/du/vem som helst med? Så jag tänkte att jag kollar på 10, och sen på 11, sen kan jag fortsätta kolla på GG på söndagar! Tjoho!

MEN DET VAR JU TYP SJUAN SOM SÄNDES PÅ TV IDAG?! O_O

Det är ju skumt, eller hur? Varför skriva i tidningen om en sak som inte ens har sänts på svensk TV? Alla GG-fans som följer detta slaviskt får ju veta vad som händer i framtiden då?
Eller är jag helt ute och cyklar?

~

Jag vill bara säga en sak till, och det handlar om tidningen OKEJ. I morgon ska jag skriva ett klagobrev till dem.

Jag har prenumererat på tidningen väldigt länge och nu kan jag börja se förändringar. OKEJ är en stor musiktidning, och jag prenumererar på den just för att den är det. Det är repotage med artister, posters på artister/band, info om musikstilar, info om vad artister/band gör. Plus detta har de en gnutta mode och en gnutta och film/bio/skådespelare. Det tycker är perfekt!

Senaste numret hade 4 sidor om musik, resten vad nån jävla sörja. "Paprazzi". HEJ OCH HÅÅÅ. Var är OKEJ? Nog för att de sagt att de ska förändras, men detta är inte OKEJ! Det är inte okej, och det är inte OKEJ. Så jag ska skriva till dem om detta.
Det är en musiktidning för tjejer och killar på ca 50 sidor. I senaste numret var det 4/50 sidor med musik, och en mascara som present. En skitmascara dessutom. En gång fick man tamponger. Oj, erhm, *host*, killtidning sa ni? Ni har inte ens killmode?

OKEJ håller på att bli en hemsk tjejtiding som skriver som hunkar, mode, skvaller och årets "it"-girls! Herregud!

~

Sov gott.

Jag måste ha någon slags typ av blogg, det är väldigt tråkigt att bara läsa om mitt liv hela tiden. Några typer kan jag redan nu stryka, typ som "modeblogg" eller "fotoblogg". Det finns det gott om och jag vill inte smälta in. Jag måste hitta på någonting speciellt men hur enkelt är det?
Jag har några idéer.. Jag kanske kan blanda dem och få en härlig blanding av mig? Ha-ha..

Och det är ju inte särskilt många som läser den här bloggen så det är ju ingen idé att fråga "er" vad den ska handla om. Men jag kan väl göra det igen... Vad tycker ni den ska handla om?

Här är mina urusla idéer.. D: :

- Mina målningar/teckningar/foton..
- Texter jag skrivit
- MIN VARDAG, JIHAAA!!

Nej.. jag har nog inga idéer trots allt. Uäggh, min hjärna står still bara. Och jag måste komma på vad jag ska göra till folk i julklapp. Mamma är avklarad, den ska jag fixa nästa vecka. Jag tror att två nära och fina vänner är klara också, bara att jag måste göra dem. Vänta, jag ska hämta ett block...

SÅå... Nu har jag skrivit upp alla namn. Det blev elva stycken varav jag kommit på TRE... Haha, right... Svårast blir farmor, helt klart. Hon har mängder av personliga koppar, örngott, tröja gav jag henne förra året (med ollie), målning gav jag förra året... En teckning är inte på tal för hon har en hel låda fylld av grejer jag´har ritat. ._. Så detta kommer bli svårt, jag tror att jag får gå till en hobbyaffär och hitta något roligt. :>

Jag funderar på att skicka julkort till alla som vill ha, hihi. Jag har tråkigt och vill göra något roligt och speciellt som jag aldrig har gjort förut. Och julkort har jag aldrig skickat, i alla fall inte själv. Visserligen vet jag inte hur man gör egna, och jag tänker ALDRIG köpa någonting nere i en affär. No way. Inget kan övertala mig till det!
Dessutom måste jag köpa julklappspapper... Jag ska ha ett alldeles eget så att man ser att julklappen är från mig, jag vill inte att alla ska vara olika. :>

Nu ska jag göra en framsida till min uppsats, jag kanske lägger upp både framsidan och uppsatsen här sedan. Om någon vill läsa - haha.

Puss.

Jag är trött och uttråkad. Och jag blir stressad när jag tänker på allting jag egentligen borde göra. Jag får noog ta och öppna ett nytt Word-dokument och börja skriva på uppsatsen... eller bara skriva.


För övrigt har jag ont i magen, och jag tror att dansen är orsaken.

Jag klarar mig bra utan dig.

Det känns som att jag klagar hela tiden nu. Dygnet runt. Men vad ska jag säga då? Hej jag heter Jasmine och mår väldigt bra just nu. Det finns ingenting att klaga på! Det är bara det att ingen vill lyssna på mina klagomål just nu verkar det som. Jag har nog gjort det för mycket. Och eftersom att jag inte kan säga någonting till någon, så kommer allting ut här.
Fast jag kommer nog inte berätta någonting ändå.

Jag och Ollie har tittat på tre avsnitt av Gossip Girl och nu är det dags att packa och gå till mamma. Jag har huvudvärk, min mobil hatar mig och jag har varken ork ellerlust att röra mig. Och idag är det dans... Uääähh. Jag kan ju inte ens dansen! Jag måste gå idag. Det här lär bli jobbigt.
Dessutom måste jag plugga biologi. Det är prio ett med skolan just nu. Sen kommer... Bilden. Planeringen ska vara klar på tisdag. Jahapp...
Sen måste jag verkligen, verkligen, verkligen börja med slöjduppsatsen. Det får inte bli som förra året. Det var så jävla not fun.

Nu ska jag... Äh. Skit i vad jag ska göra. Den här bloggen är tråkig som den är.

Glad påsk.

Här sitter jag och lyssnar på Christina Aguilera och funderar på när jag lyssnade på henne senast... Det var längesedan. Och jag tror jag vet exakt var jag var, var jag satt och vem som kom och störde mig.

Jag känner mig lite tom. Tom och ensam. Jag saknar Emi och jag önskar att jag hade kunnat skriva det där brevet till Rebecka. Jag önskar att jag och Mimmi hade setts i torsdags och bakat någonting gott och pratat lite. Jag önskar att jag inte sa vad jag sa igår.
Eller... kanske inte.
Det kanske var nyttigt att säga det. Jag vet inte riktigt. Just nu känns det bara fel, men jag sa i alla fall som det är. Det var jobbigt, men jag behövde få det ur mig. Jag vet att du är ldsen nu, men jag är också ledsen. Både på mig och på dig.

When there's no one else, look inside yourself...

Senast jag lyssnade på C.A var i skolan, för ungefär ett år sedan. jag vet inte riktigt vilket datorum just nu, men faktum är att jag har det nedskrivet. Just för ett år sedan skrev jag ner allt jag gjorde och hur det kändes och varför. Det bara behövdes. I ett och ett halft år har jag förändrats väldigt mycket. Både på bra och dåliga sätt. Men jag gillar det nog. Det är nog bra att förändras ibland - i alla fall när man förändras till något bättre, mer som sig själv.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen igår. Instängd. Väggarna rör sig närmre och närmre... Som i film ungefär. Är livet som en film?
Man tycker ju att film kan vara så överdriven. Tjejen får den snygga killen i slutet, eller så sprängs de onda. Jag har aldrig gillat förutsägbara historier, det ska inte sluta på ett vanligt sätt. Varför kan inte prinsen.. dö? Eller någonting.
Men att inte leva förutsägbart är väldrigt frustrerande. Jag har ingen koll på vad som ska ske. Jag är lite av ett kontrollfreak. Det är som att bli placerad i klassrummet. Jag avskyr att sitta i mitten (det gör nog alla, men jag har en vettig anledning ;)), och jag avskyr det för att då kan jag inte ha koll på hela klassen. Jag måste vrida på huvudet åt två håll för att kunan se dem. Ljudet strömmar in i båda öronen och jag kan inte koncentrera mig. Väggen är min vän.
Sitter jag vid väggen däremot, helst längst bak, då har jag blick utöver hela klassen. Då ser jag vad alla gör och hör vad alla säger på ett mycket bättre sätt. Mycket skönare.
Det var en mardröm att placeras i mitten.. längst fram.

I wanna say thank you, cause you make so much stronger, make me work harder, make me much wiser.

Jag tror att jag har gått mer självförtroende. Det kan ha varit efter det där på facebook, äh. Det låter ju bara för töntigt.
Jag tycker att ni är fega kräk som aldrig kan erkänna att ni gjort någonting. Ni känner inte mig, varför ska ni då få trycka ner mig? Jag tillåter det inte, och jag tänker inte ge upp.
Att jag inte pratar med er är för att jag inte har någonting att säga till er. Ni skulle ju ändå inte förstå, ni är som blockerade och kan inte ta in någonting. Bara spotta ut era ord. Ni vet vad ni gör men ni förstår inte.

Vi tjejer trodde att klassen var normal, så brukar väl klasser vara? Alla är inte vänner, någon blir lite retad osv. Men nu när vi pratat ihop oss fått höra vad de andra känner så känner man att det här är mycket större. Det är inte vanligt. Rektorn är med. Kurator. Biträdande rektor. Alla våra lärare. Alla visste att det var allvarligt utom vi, och ingen brydde sig att fråga oss om våra känslor och behov.
Tack B-M.
Du gjorde så att vi fick tala ut, och det gör dig till den bästa läraren på skolan. Det vet du också, det har vi sagt. Hoppas att det händer någonting. Det är mycket hoppas... 

Vi tänker stå upp mot er, ni ska inte få tro att ni äger oss. Ni ska inte tro att ni kan bestämma över oss, vi har också känslor, men det verkar ni inte ha förstått.
Jag vet att ni inte vågar hoppa på mig. Det enda ni vågar är att stå där i ett jävla hörn och snacka skit om mig. Ni är rädda för mig. Och det är jag glad för. Ni känner inte mig, eller hur? Tro inte att jag är förutsägbar, för som sagt är jag inte det.
Allt jag skrev på facebook står jag för. Varenda ord. Vad står ni för? Att ni taggade mig med ett töntigt ord på fotot? Kan ni verkligen komma fram till mig och se mig i ögonen, och säga precis vad ni tycker om mig. Det tror jag knappast. Vad det än är för sköld ni har på utsidan, så finns den inte på samma sätt på insidan.
Rektorn har sagt att vi ska kämpa emot er, så att ni lär er. att ni ångrar er. Men vi ska göra det på ett 'schysst' sätt. Vi får väl se... Vi tänker inte låta er.

Man märker redan en förändring, ni hoppar inte på som förut. Vi skrattar åt er i stället för att gå tysta iväg. Nu är ni inte så tuffa va?

Hejdå.

Jag är trött på allt tjat. Allt babbel. Allt skitsnack.
Jag har fattat att ni inte gillar mig, och jag bryr mig faktiskt inte. Det jag sa står jag för, och ingen kan ändra på det bara för att man sätter sig ner och kastar fåniga blickar. Eller ropar högt att man är en jävla fegis. Eller retard. Det konstiga är ju att jag inte alls är efterbliven, bara att ni tror att ni är något för att ni säger så till alla andra ni inte känner.

Ni kanske borde ta reda på lite mer information i stället för att gå på eran "säkra källa", som förövrigt inte alls är speciellt sann. Och i stället för att ge oss de där blickarna, varför inte bara komma fram och säga vad ni tycker? Varför tror ni att vi inte pratar med er? För att vi inte vågar? Ni vet ju ingenting.

Om ni inte tycker om mig, säg det. Fine. Jag står ut med att några inte gillar mig, alla kan inte gilla alla. Så är det bara. Men att skita i det och fega ur, det går jag inte med på. Jävla fegisar säger jag bara.

... på att åka in till stan och besöka Beyond Retro! Där finns så himla mycket coola grejer, man blir bara glad av kolla på dem. Köper man någonting är det ännu bättre. Blev alltså sugen på att köpa någonting och sedan kanske göra om det. Henke började nämligen prata om symaskiner (lite konstigt ämne om man tänker på en kille).



Bild från Elinkans blogg.