appelflicka

Du sätter dig ner på muren och jag sätter mig ner bredvid, en bit bort. Du är som jag trodde, men också mycket bättre. Jag är nervös, du är också det, ser jag. Båda två sitter med våra mobiltelefoner, som vi alltid gör, när vi inte är tillsammans. Vi som alltid smsar, säger fina saker. Vågar säga allt, pratar om allt. Vad har hänt? Varför sitter vi här, tysta och tittar på fåglarna som sakta seglar förbi? Varför pratar vi inte?
Du tittar upp. En cyklist svänger in framför skolan, tittar på dig, på mig, och far vidare. Skateboardens små hjul rullar iväg. Du undrar om jag vill försöka. Om jag vill prova att åka på din skateboard. Men jag vill inte. Skakar på huvudet. Du ser besviket på mig, men åker iväg. Vill visa mig vad du kan. Jag tittar fascinerat på dig, där du åker. Självsäker är du nu, på din bräda.
Det kittlar mysigt i magen. Jag vill testa nu, låta dig hjälpa mig. Visa mig hur man gör. Är det försent att säga till? Jag vet inte, ser bara dig komma tillbaka. Du sätter dig på stenmuren igen, men denna gång närmre mig. Skulle jag få luta mig mot dig, eller skulle du flytta dig? Jag vill vara i dina armar, men jag vågar inte röra en fena. Vågar du?
Min blick fladdrar upp mot fåglarna igen. Fiskmåsar här, vid din skola. Du undrar vad fan de gör här, varför de inte håller till vid vattnet. Där de hör hemma.
Hur vet man var man hör hemma? Just nu känner jag mig inte hemma. Inte ens med dig. Jag har aldrig varit här, med dig. Har aldrig träffat dig förut. Ändå känner jag dig bättre än vad alla andra gör. Hur vet man var man hör hemma? Hemma för mig är.. Ja, var är hemma för mig? Där jag bodde förut, i den där vita villan där allting var så bra. Allting skulle alltid vara bra där. Tills för ett år sen. Då det bestämdes att mina föräldrar skulle skiljas, flytta ifrån varandra. Lämna villan. Det är mitt hem, där känner jag mig hemma. Aldrig mer kommer jag få vara där. Nu är det dags att hitta ett nytt hem.
Du tittar snett på mig och ler lite. Jag känner hur det fladdrar i magen och får bara lust att krama om dig. Men du står upp. Vill visa mer av vad du kan göra med skateboarden. Du hoppar, vad kallas det? När skateboarden snurrar och du landar på den. Vad kallas det? Jag vet inte.
Du undrar igen om jag vill pröva, jag säger att jag kommer dö. Slå ihjäl mig. Du skrattar, men sätter dig ner igen. Jag känner ditt lår vid mitt och din arm runt min axel. Hela jag blir stel, som en pinne. Vet inte vad jag ska göra, ska jag hålla om dig också? Det skulle bli knöligt, låter dig hålla om mig i stället. Tittar på fiskmåsarna som nöjt flyger över våra huvuden. Det här är pinsamt, varför säger vi inget? Vi kan ju inte sitta tysta här för alltid! Men jag vågar inte, jag är blyg. Blyg för dig. Blyg för allt. Men när jag är nervös brukar jag kunna prata. Ska jag säga något?
Innanför glasväggarna på din skola rör sig något. Jag tittar och urskiljer en man. Utan att tänka utbrister jag; en man, där inne!
Du tittar och flinar, undrar vem det kan vara? Jag skrattar snabbt och säger allvarligt att han kanske heter per.
Du tittar frågande på mig, per? Det kan han väl inte heta!
Kinderna hettar till, vad tänker jag med egentligen? Att jag alltid ska göra bort mig! Men du skrattar och säger att han kanske heter det, per.
Din hand letar efter min i mitt knä, hittar den och kramar den. Jag kramar tillbaka. Känner din värme rusa igenom kroppen som en uppskjuten raket. Känner lycka. Ja, jag är verkligen lycklig med dig, även om jag inte känner mig hemma.
Plötsligt undrar jag vad klockan är, och du säger besvärat att det spelar väl ingen roll? Jo, det gör det. Jag måste hem. Det tar två timmar att åka, åka bort från dig. Men klockan är inte mycket, vi har fortfarande ungefär en timme kvar.


Vi tar oss bort från muren och går runt din skola. Solen lyser ner på min svarta munkjacka och värmer upp hela mig. Du nämner något om att det är varmt idag, och pekar på din svarta T-shirt. Jag skrattar och pekar på mig själv, tror du inte att jag vet det, undrar jag. Du skrattar och tar min hand. Känner den där enorma lyckan igen.
Vi sätter oss ner på en sån där kant som finns på trottoarer, fast denna är inte vid en väg. Jag känner mig fortfarande blyg och sätter mig därför en bit ifrån dig. Genast kommer du efter och lägger din beskyddande arm om mig. Ja, vad ska man säga? Eller rättare sagt; göra?
Än en gång måste jag döpa någonting. Den här gången en bil. En röd bil.
- Torleif! tjuter jag.
Du skrattar åt namnet. Torleif är ju konstigare än Per.
Ja, kanske. Men jag är ju nervös. För allt det här. Dig, den här lilla staden, och det nya som kommer till mitt liv.