13 juli
~
Du sätter dig ner på muren och jag sätter mig ner bredvid, en bit bort. Du är som jag trodde, men också mycket bättre. Jag är nervös, du är också det, ser jag. Båda två sitter med våra mobiltelefoner, som vi alltid gör, när vi inte är tillsammans. Vi som alltid smsar, säger fina saker. Vågar säga allt, pratar om allt. Vad har hänt? Varför sitter vi här, tysta och tittar på fåglarna som sakta seglar förbi? Varför pratar vi inte?
Du tittar upp. En cyklist svänger in framför skolan, tittar på dig, på mig, och far vidare. Skateboardens små hjul rullar iväg. Du undrar om jag vill försöka. Om jag vill prova att åka på din skateboard. Men jag vill inte. Skakar på huvudet. Du ser besviket på mig, men åker iväg. Vill visa mig vad du kan. Jag tittar fascinerat på dig, där du åker. Självsäker är du nu, på din bräda.
Det kittlar mysigt i magen. Jag vill testa nu, låta dig hjälpa mig. Visa mig hur man gör. Är det försent att säga till? Jag vet inte, ser bara dig komma tillbaka. Du sätter dig på stenmuren igen, men denna gång närmre mig. Skulle jag få luta mig mot dig, eller skulle du flytta dig? Jag vill vara i dina armar, men jag vågar inte röra en fena. Vågar du?
Min blick fladdrar upp mot fåglarna igen. Fiskmåsar här, vid din skola. Du undrar vad fan de gör här, varför de inte håller till vid vattnet. Där de hör hemma.
Hur vet man var man hör hemma? Just nu känner jag mig inte hemma. Inte ens med dig. Jag har aldrig varit här, med dig. Har aldrig träffat dig förut. Ändå känner jag dig bättre än vad alla andra gör. Hur vet man var man hör hemma? Hemma för mig är.. Ja, var är hemma för mig? Där jag bodde förut, i den där vita villan där allting var så bra. Allting skulle alltid vara bra där. Tills för ett år sen. Då det bestämdes att mina föräldrar skulle skiljas, flytta ifrån varandra. Lämna villan. Det är mitt hem, där känner jag mig hemma. Aldrig mer kommer jag få vara där. Nu är det dags att hitta ett nytt hem.
Du tittar snett på mig och ler lite. Jag känner hur det fladdrar i magen och får bara lust att krama om dig. Men du står upp. Vill visa mer av vad du kan göra med skateboarden. Du hoppar, vad kallas det? När skateboarden snurrar och du landar på den. Vad kallas det? Jag vet inte.
Du undrar igen om jag vill pröva, jag säger att jag kommer dö. Slå ihjäl mig. Du skrattar, men sätter dig ner igen. Jag känner ditt lår vid mitt och din arm runt min axel. Hela jag blir stel, som en pinne. Vet inte vad jag ska göra, ska jag hålla om dig också? Det skulle bli knöligt, låter dig hålla om mig i stället. Tittar på fiskmåsarna som nöjt flyger över våra huvuden. Det här är pinsamt, varför säger vi inget? Vi kan ju inte sitta tysta här för alltid! Men jag vågar inte, jag är blyg. Blyg för dig. Blyg för allt. Men när jag är nervös brukar jag kunna prata. Ska jag säga något?
Innanför glasväggarna på din skola rör sig något. Jag tittar och urskiljer en man. Utan att tänka utbrister jag; en man, där inne!
Du tittar och flinar, undrar vem det kan vara? Jag skrattar snabbt och säger allvarligt att han kanske heter per.
Du tittar frågande på mig, per? Det kan han väl inte heta!
Kinderna hettar till, vad tänker jag med egentligen? Att jag alltid ska göra bort mig! Men du skrattar och säger att han kanske heter det, per.
Din hand letar efter min i mitt knä, hittar den och kramar den. Jag kramar tillbaka. Känner din värme rusa igenom kroppen som en uppskjuten raket. Känner lycka. Ja, jag är verkligen lycklig med dig, även om jag inte känner mig hemma.
Plötsligt undrar jag vad klockan är, och du säger besvärat att det spelar väl ingen roll? Jo, det gör det. Jag måste hem. Det tar två timmar att åka, åka bort från dig. Men klockan är inte mycket, vi har fortfarande ungefär en timme kvar.
Vi tar oss bort från muren och går runt din skola. Solen lyser ner på min svarta munkjacka och värmer upp hela mig. Du nämner något om att det är varmt idag, och pekar på din svarta T-shirt. Jag skrattar och pekar på mig själv, tror du inte att jag vet det, undrar jag. Du skrattar och tar min hand. Känner den där enorma lyckan igen.
Vi sätter oss ner på en sån där kant som finns på trottoarer, fast denna är inte vid en väg. Jag känner mig fortfarande blyg och sätter mig därför en bit ifrån dig. Genast kommer du efter och lägger din beskyddande arm om mig. Ja, vad ska man säga? Eller rättare sagt; göra?
Än en gång måste jag döpa någonting. Den här gången en bil. En röd bil.
- Torleif! tjuter jag.
Du skrattar åt namnet. Torleif är ju konstigare än Per.
Ja, kanske. Men jag är ju nervös. För allt det här. Dig, den här lilla staden, och det nya som kommer till mitt liv.
13 januari
Det var början på något nytt. Något speciellt. En upplevelse jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Det bästa som hänt mig. Och dig. Hoppas jag.
Du blev mig och jag blev din och du älskade mig och jag älskade dig. Det var vi. Och det skulle vara det för alltid.
Och nu står vi här. Ett och ett halft år senare. Arton månader. Och det finns inte längre något vi.
Vi sa att det alltid skulle vara vi. För evigt och alltid. Vi sa att det var någonting speciellt mellan oss, och jag känner fortfarande det där speciella. Men det gör antagligen inte du.
För du vill inte ha mig längre.
~
Idag är det ett och ett halft år sedan jag och Henke blev tillsammans, och 67 dagar sedan vi gjorde slut. Det känns fel, konstigt, tomt, ensam, fruktansvärt. Och fel. Helt fel. Det är någonting som inte är rätt med detta. För det vi hade var speciellt.
Ett år och fyra månader var vi tillsammans. Vi älskade varandra och jag älskar honom än trots allt han har gjort. I 67 dagar har jag tänkt och tänkt och blivit klokare och nu förstår jag mera. Jag vet varför det tog slut och jag vet vad som var fel. Jag vet vad han gjorde och jag vet vad jag gjorde. Men nu är det försent för att fixa det.
Det känns som att jag har gjort mitt livs misstag.
Jag sa att jag inte kunde leva utan honom. Han sa att han inte kunde leva utan mig. Vi sa att vi inte klarade oss utan varandra.
Och det är fullkomligt sant.
För jag klarar mig inte utan dig Henke. Du ska vara min och jag ska vara din. Men jag vet inte om det borde vara det just nu, idag. Men jag vet att det borde vara så senare. Det är någon konstig känsla inom mig som säger att det är så. Som viskar i mitt öra om kvällarna att detta är fel, jag ska inte vara utan dig och du ska inte vara utan mig.
Jag minns allting vi har gjort. Jag minns allting vi pratade om att göra. Och under dessa 67 dagar har vi förändrats, jag känner inuti i mig att jag har förändrats, men jag har inte förändrats så mycket att jag har slutat älskat dig.
Sedan den 12 maj 2008 har jag förändrats, och jag vet att du var med och förändrade mig. Du gjorde mig till den jag är och lärde mig vara mig själv. Jag vet inte om du har gått tillbaka till den du var innan, men jag har inte det. Jag vill vara den jag är nu med de minnen och kunskaper jag har fått.
Du gjorde mig stark när jag var svag och du fanns där när jag behövde stöd. Du var där hela tiden och nu är du inte det. Det är ett eko i mig. En del av mig rycktes bort och den delen är du.
Och det är mitt fel att det är såhär.
Jag bad dig gå, jag sa stopp. Jag gjorde slut. Men jag vet inte om jag ångrar det. Då hade jag ju inte haft de här 67 dagarna att tänka efter på, och då hade det kanske blivit värre om det tagit slut senare?
Även fast jag älskar dig mer än allt så tror jag inte att jag vill vara tillsammans med dig. Än. Det är inte dags än. Någonting mer måste hända. Du måste komma närmre. Vi måste komma närmre.
Men jag vill inte förlora dig.
Som i en film
Men det är redan skickat.
Vad ska han svara? Kommer han ens svara? Ångrar de små orden, även fast de var helt sanna. Tre små, svåra ord. Så svåra att säga, så svåra att känna, så svåra att prata om. Men ändå så små. Så små med sådan stor betydelse, borde de få finnas?
Kryssar internet. Det måste försvinna, hopas att inte kom fram. Hoppas att det stannade på vägen och inte hamnade i hans inkorg. Vems som helst, förutom hans.
Några minuter går. Det svider i magen. En jobbig, konstig känsla sprider sig och det är inte mensvärk, det vet hon. Det är den känslan som är obeskrivlig, som man vill ha innan men inte efter. Inte nu, absolut inte nu. Öppnar ett nytt fönster, skriver in adressen.
Hoppas på det bästa, men förvänta dig det värsta.
Inget svar.
Magen kniper ihop sig. Hon stirrar tomt framför sig innan hon långsamt kryssar igen. "Jag förväntade mig inget", inte längre. Det är ingen idé att hoppas på det bästa, när man ändå förväntar sig det värsta. Det är ingen idé att hoppas på det bästa, när det ändå alltid blir det värsta.
Öppnar ett nytt fönster. Igen. Samma tanke. Samma känsla. Pirrande, svindlade känsla. Det snurrar i magen. Inga svar, förväntade sig inget.
Sitter där ett tag. Sedan kommer de. De förbannade, jävla tårarna. Som ingen borde känna. Just de tårarna, som bränner ner för kinderna. Bränner hål i huden och tränger sig in och gör ont. Riktigt ont.
Går in på toaletten. Ljuset från taket lyser starkt men det får vara på tills vidare. Sätter sig på toalocket. Stirrar ner i golvet. Ser på dörren. Den är låst. Bommad. Blockerad. Som i en film.
Tar upp mobilen. Kollar efter svar. Inga svar. Skriver ett sms. Ett dumt sms, men ett sant sms. Tårarna gör ont, motstår att snyfta. Får inte höras, får inte märkas.
Chans. Genom väggen. En chans. Ljudet, musiken och texten strömmar genom väggen från hennes rum och in på toaletten. Hon sjunger tyst. Joakims röst letar sig rakt in i hjärtat.
De små, små orden är svåra ord
Kinderna är heta, mascaran svider i ögonen.
Och de hårda orden är enkla ord
Stirrar på mobilen. Den lyser med sin tomhet. Inget svar finns i den. Bara du har svaret, men du vill inte svara. Den är tom. Hon är tom. Ett stort hål sög bort allt som fanns. Allt som förut var för mycket är nu för litet. Något saknas.
Jag fick chansen, du gav mig chansen
Hon borde ha gjort någonting när hon hade chansen. Hon borde ha gjor det då, och inte nu. Man kan inte vänta. Känslorna tynar bort. Känslorna förändras. Tankarna förändras. Andra människor tar ens plats om man inte skyddar den med liv och död.
Men nu är det försent.
Nu är det försent.
