Som i en film
Hon stirrar på skärmen. Den lyser i mörkret. Den stirrar tillbaka. Hon skriver de små, små orden. Trycker på skicka. Ångrar sig direkt.
Men det är redan skickat.
Vad ska han svara? Kommer han ens svara? Ångrar de små orden, även fast de var helt sanna. Tre små, svåra ord. Så svåra att säga, så svåra att känna, så svåra att prata om. Men ändå så små. Så små med sådan stor betydelse, borde de få finnas?
Kryssar internet. Det måste försvinna, hopas att inte kom fram. Hoppas att det stannade på vägen och inte hamnade i hans inkorg. Vems som helst, förutom hans.
Några minuter går. Det svider i magen. En jobbig, konstig känsla sprider sig och det är inte mensvärk, det vet hon. Det är den känslan som är obeskrivlig, som man vill ha innan men inte efter. Inte nu, absolut inte nu. Öppnar ett nytt fönster, skriver in adressen.
Hoppas på det bästa, men förvänta dig det värsta.
Inget svar.
Magen kniper ihop sig. Hon stirrar tomt framför sig innan hon långsamt kryssar igen. "Jag förväntade mig inget", inte längre. Det är ingen idé att hoppas på det bästa, när man ändå förväntar sig det värsta. Det är ingen idé att hoppas på det bästa, när det ändå alltid blir det värsta.
Öppnar ett nytt fönster. Igen. Samma tanke. Samma känsla. Pirrande, svindlade känsla. Det snurrar i magen. Inga svar, förväntade sig inget.
Sitter där ett tag. Sedan kommer de. De förbannade, jävla tårarna. Som ingen borde känna. Just de tårarna, som bränner ner för kinderna. Bränner hål i huden och tränger sig in och gör ont. Riktigt ont.
Går in på toaletten. Ljuset från taket lyser starkt men det får vara på tills vidare. Sätter sig på toalocket. Stirrar ner i golvet. Ser på dörren. Den är låst. Bommad. Blockerad. Som i en film.
Tar upp mobilen. Kollar efter svar. Inga svar. Skriver ett sms. Ett dumt sms, men ett sant sms. Tårarna gör ont, motstår att snyfta. Får inte höras, får inte märkas.
Chans. Genom väggen. En chans. Ljudet, musiken och texten strömmar genom väggen från hennes rum och in på toaletten. Hon sjunger tyst. Joakims röst letar sig rakt in i hjärtat.
De små, små orden är svåra ord
Kinderna är heta, mascaran svider i ögonen.
Och de hårda orden är enkla ord
Stirrar på mobilen. Den lyser med sin tomhet. Inget svar finns i den. Bara du har svaret, men du vill inte svara. Den är tom. Hon är tom. Ett stort hål sög bort allt som fanns. Allt som förut var för mycket är nu för litet. Något saknas.
Jag fick chansen, du gav mig chansen
Hon borde ha gjort någonting när hon hade chansen. Hon borde ha gjor det då, och inte nu. Man kan inte vänta. Känslorna tynar bort. Känslorna förändras. Tankarna förändras. Andra människor tar ens plats om man inte skyddar den med liv och död.
Men nu är det försent.
Nu är det försent.
Men det är redan skickat.
Vad ska han svara? Kommer han ens svara? Ångrar de små orden, även fast de var helt sanna. Tre små, svåra ord. Så svåra att säga, så svåra att känna, så svåra att prata om. Men ändå så små. Så små med sådan stor betydelse, borde de få finnas?
Kryssar internet. Det måste försvinna, hopas att inte kom fram. Hoppas att det stannade på vägen och inte hamnade i hans inkorg. Vems som helst, förutom hans.
Några minuter går. Det svider i magen. En jobbig, konstig känsla sprider sig och det är inte mensvärk, det vet hon. Det är den känslan som är obeskrivlig, som man vill ha innan men inte efter. Inte nu, absolut inte nu. Öppnar ett nytt fönster, skriver in adressen.
Hoppas på det bästa, men förvänta dig det värsta.
Inget svar.
Magen kniper ihop sig. Hon stirrar tomt framför sig innan hon långsamt kryssar igen. "Jag förväntade mig inget", inte längre. Det är ingen idé att hoppas på det bästa, när man ändå förväntar sig det värsta. Det är ingen idé att hoppas på det bästa, när det ändå alltid blir det värsta.
Öppnar ett nytt fönster. Igen. Samma tanke. Samma känsla. Pirrande, svindlade känsla. Det snurrar i magen. Inga svar, förväntade sig inget.
Sitter där ett tag. Sedan kommer de. De förbannade, jävla tårarna. Som ingen borde känna. Just de tårarna, som bränner ner för kinderna. Bränner hål i huden och tränger sig in och gör ont. Riktigt ont.
Går in på toaletten. Ljuset från taket lyser starkt men det får vara på tills vidare. Sätter sig på toalocket. Stirrar ner i golvet. Ser på dörren. Den är låst. Bommad. Blockerad. Som i en film.
Tar upp mobilen. Kollar efter svar. Inga svar. Skriver ett sms. Ett dumt sms, men ett sant sms. Tårarna gör ont, motstår att snyfta. Får inte höras, får inte märkas.
Chans. Genom väggen. En chans. Ljudet, musiken och texten strömmar genom väggen från hennes rum och in på toaletten. Hon sjunger tyst. Joakims röst letar sig rakt in i hjärtat.
De små, små orden är svåra ord
Kinderna är heta, mascaran svider i ögonen.
Och de hårda orden är enkla ord
Stirrar på mobilen. Den lyser med sin tomhet. Inget svar finns i den. Bara du har svaret, men du vill inte svara. Den är tom. Hon är tom. Ett stort hål sög bort allt som fanns. Allt som förut var för mycket är nu för litet. Något saknas.
Jag fick chansen, du gav mig chansen
Hon borde ha gjort någonting när hon hade chansen. Hon borde ha gjor det då, och inte nu. Man kan inte vänta. Känslorna tynar bort. Känslorna förändras. Tankarna förändras. Andra människor tar ens plats om man inte skyddar den med liv och död.
Men nu är det försent.
Nu är det försent.
Kommentarer
Trackback
