13 januari
Ett och ett halft år. Jag får hjärtklappning bara jag tänker på det.
Det var början på något nytt. Något speciellt. En upplevelse jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Det bästa som hänt mig. Och dig. Hoppas jag.
Du blev mig och jag blev din och du älskade mig och jag älskade dig. Det var vi. Och det skulle vara det för alltid.
Och nu står vi här. Ett och ett halft år senare. Arton månader. Och det finns inte längre något vi.
Vi sa att det alltid skulle vara vi. För evigt och alltid. Vi sa att det var någonting speciellt mellan oss, och jag känner fortfarande det där speciella. Men det gör antagligen inte du.
För du vill inte ha mig längre.
~
Idag är det ett och ett halft år sedan jag och Henke blev tillsammans, och 67 dagar sedan vi gjorde slut. Det känns fel, konstigt, tomt, ensam, fruktansvärt. Och fel. Helt fel. Det är någonting som inte är rätt med detta. För det vi hade var speciellt.
Ett år och fyra månader var vi tillsammans. Vi älskade varandra och jag älskar honom än trots allt han har gjort. I 67 dagar har jag tänkt och tänkt och blivit klokare och nu förstår jag mera. Jag vet varför det tog slut och jag vet vad som var fel. Jag vet vad han gjorde och jag vet vad jag gjorde. Men nu är det försent för att fixa det.
Det känns som att jag har gjort mitt livs misstag.
Jag sa att jag inte kunde leva utan honom. Han sa att han inte kunde leva utan mig. Vi sa att vi inte klarade oss utan varandra.
Och det är fullkomligt sant.
För jag klarar mig inte utan dig Henke. Du ska vara min och jag ska vara din. Men jag vet inte om det borde vara det just nu, idag. Men jag vet att det borde vara så senare. Det är någon konstig känsla inom mig som säger att det är så. Som viskar i mitt öra om kvällarna att detta är fel, jag ska inte vara utan dig och du ska inte vara utan mig.
Jag minns allting vi har gjort. Jag minns allting vi pratade om att göra. Och under dessa 67 dagar har vi förändrats, jag känner inuti i mig att jag har förändrats, men jag har inte förändrats så mycket att jag har slutat älskat dig.
Sedan den 12 maj 2008 har jag förändrats, och jag vet att du var med och förändrade mig. Du gjorde mig till den jag är och lärde mig vara mig själv. Jag vet inte om du har gått tillbaka till den du var innan, men jag har inte det. Jag vill vara den jag är nu med de minnen och kunskaper jag har fått.
Du gjorde mig stark när jag var svag och du fanns där när jag behövde stöd. Du var där hela tiden och nu är du inte det. Det är ett eko i mig. En del av mig rycktes bort och den delen är du.
Och det är mitt fel att det är såhär.
Jag bad dig gå, jag sa stopp. Jag gjorde slut. Men jag vet inte om jag ångrar det. Då hade jag ju inte haft de här 67 dagarna att tänka efter på, och då hade det kanske blivit värre om det tagit slut senare?
Även fast jag älskar dig mer än allt så tror jag inte att jag vill vara tillsammans med dig. Än. Det är inte dags än. Någonting mer måste hända. Du måste komma närmre. Vi måste komma närmre.
Men jag vill inte förlora dig.
Det var början på något nytt. Något speciellt. En upplevelse jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Det bästa som hänt mig. Och dig. Hoppas jag.
Du blev mig och jag blev din och du älskade mig och jag älskade dig. Det var vi. Och det skulle vara det för alltid.
Och nu står vi här. Ett och ett halft år senare. Arton månader. Och det finns inte längre något vi.
Vi sa att det alltid skulle vara vi. För evigt och alltid. Vi sa att det var någonting speciellt mellan oss, och jag känner fortfarande det där speciella. Men det gör antagligen inte du.
För du vill inte ha mig längre.
~
Idag är det ett och ett halft år sedan jag och Henke blev tillsammans, och 67 dagar sedan vi gjorde slut. Det känns fel, konstigt, tomt, ensam, fruktansvärt. Och fel. Helt fel. Det är någonting som inte är rätt med detta. För det vi hade var speciellt.
Ett år och fyra månader var vi tillsammans. Vi älskade varandra och jag älskar honom än trots allt han har gjort. I 67 dagar har jag tänkt och tänkt och blivit klokare och nu förstår jag mera. Jag vet varför det tog slut och jag vet vad som var fel. Jag vet vad han gjorde och jag vet vad jag gjorde. Men nu är det försent för att fixa det.
Det känns som att jag har gjort mitt livs misstag.
Jag sa att jag inte kunde leva utan honom. Han sa att han inte kunde leva utan mig. Vi sa att vi inte klarade oss utan varandra.
Och det är fullkomligt sant.
För jag klarar mig inte utan dig Henke. Du ska vara min och jag ska vara din. Men jag vet inte om det borde vara det just nu, idag. Men jag vet att det borde vara så senare. Det är någon konstig känsla inom mig som säger att det är så. Som viskar i mitt öra om kvällarna att detta är fel, jag ska inte vara utan dig och du ska inte vara utan mig.
Jag minns allting vi har gjort. Jag minns allting vi pratade om att göra. Och under dessa 67 dagar har vi förändrats, jag känner inuti i mig att jag har förändrats, men jag har inte förändrats så mycket att jag har slutat älskat dig.
Sedan den 12 maj 2008 har jag förändrats, och jag vet att du var med och förändrade mig. Du gjorde mig till den jag är och lärde mig vara mig själv. Jag vet inte om du har gått tillbaka till den du var innan, men jag har inte det. Jag vill vara den jag är nu med de minnen och kunskaper jag har fått.
Du gjorde mig stark när jag var svag och du fanns där när jag behövde stöd. Du var där hela tiden och nu är du inte det. Det är ett eko i mig. En del av mig rycktes bort och den delen är du.
Och det är mitt fel att det är såhär.
Jag bad dig gå, jag sa stopp. Jag gjorde slut. Men jag vet inte om jag ångrar det. Då hade jag ju inte haft de här 67 dagarna att tänka efter på, och då hade det kanske blivit värre om det tagit slut senare?
Även fast jag älskar dig mer än allt så tror jag inte att jag vill vara tillsammans med dig. Än. Det är inte dags än. Någonting mer måste hända. Du måste komma närmre. Vi måste komma närmre.
Men jag vill inte förlora dig.
Kommentarer
Trackback
